Nej, det gör jag inte. Men jag har nog kommit till det stadiet att jag inte blir förvånad längre. Jag menar, det var väl en tidsfråga? Jag, eller, alla hade nog väntat på det här. Förr en kort tid sen hade jag brytit ihop, gapat och skrikit. Men inte nu. Jag biter ihop. Vet inte om det är bra eller dåligt? Men just nu känner jag mig tom. Lite ledsen också kanske. Mest ledsen för att min älskade lillebror blev så ledsen. Men jag förstår han. Han känner sig nog som jag gjorde för ett tag sen. Men jag har mitt hem, min borg att komma hem till. Mitt och Dennis. Han kommer ingenvart.

Nej nu känns allt så jobbigt. Varför i hela helvete var det nödvändigt för? Vad är det för fel med att vänta? Varför gör du såhär? Du säger att vi går före allt i livet, men jag vet inte om det är så mycket sanning i det. Du ljuger för dig själv, och för oss. Men jag tänker inte stå brevid dig den här gången. Jag gör inte det. Den här gången får du ramla ner själv, när du inte lyssnar på oss eller ser den stora röda lampan blinka.

Nej, jag orkar inte riktigt. Var bara tvungen att få ur mig lite känslor.

Lillebror, jag älskar dig! Du gör mig så stolt, du är så duktig. Kom ihåg att Storasyster alltid finns här. Det är fan du och jag mot världen. Om vi bara har varandra så klarar vi oss. Jag kommer alltid stå vid din sida och vara stolt upp över öronen över dig! Kom ihåg det!