Varför känns det så konstigt? Jag har en känsla av att ni backar, stöter ifrån mig? Och säger först en sak, sen en annan. Vi är ju familj? Vi alla är familj, no matter what. Vi är samma kött och blod. Samma skrot och korn. Jag har alltid försökt hålla samman alla. Och det känns som att det inte hade behövts. För jag får inget tillbaks av det. Känner mig låg, ledsen och besviken för tillfället bara. Och du som sa att du stöttar mig i alla mina val här i livet, det känns inte som om du stöttar mig speciellt bra. Jag vill bara hålla ihop den lilla familj jag har kvar. Det är allt jag vill! För ni har alltid lärt mig att familjen är det viktigaste man har. Man ska vara rädd och ta hand om den. Och när jag gör det så är det något ni döljer från mig? Tala i klasrspråk istället för att förvirra mig, snälla. Jag vet snart varken ut eller in i det här. Jag orkar inte.

Jag är inte sur, inte alls. Bara förvirrad, ledsen och besviken. That's all.