Hej.

Jo visst lever jag. Har inte orkat svara i luren, blogga eller vara bland massa folk de senaste dagarna. Det tar fan hårdare på mig än vad jag hade väntat. Jag saknar min Tuvaluva varje sekund. Det hugger i hjärtat varje gång jag tänker på att jag inte var där när det hände, att jag inte fick säga hejdå. Men Tuva vet att jag älskar henne och kommer alltid bära med mig henne i hjärtat. Alltid. Hon kommer kremeras också så jag får hem henne. Sen till våren när ängarna är sådär blommiga och fina precis som Tuva gillade så ska vi sprida henne med vinden så hon får springa för evigt på ängarna.

Well well. Lilla Dalila mår iaf bra. Hon börjar bli riktigt fin nu! Fick hjälp av Lisbet igår uppe i ridhuset och galoppen är fan grym nu! Både Dalila och jag har gjort stora framsteg vilket vi fick beröm för igår. KUL! Så nästa termin ska vi faan ut och tävla! Bättre sent än aldrig, right?

Skulle rida idag men Dalila får en välförtjänad vilodag då jag börjar jobba kl 16 och vill ta det liite lugnt. Men imorgon är vi på´t igen.

Näe jag hade inte så mycket mer att tillägga. Skulle bara visa ett livstecken.

Hejs